M'Longo laser sydafrikanskt.

Antligen har jag fatt tag pa lite Sydafrikanska serier, inte sa manga men alltid nagot.
Fick tag pa en serietidning och 2 fanzines.

Jag borjar med fanzinen.

BACK ISSUE No. 2
"Yet another reason to wake up screaming"

av JASON

och

MY DOG ATE MY SKETCHBOOK

"Drawings, skteches and doodles"

av RICO

Den sistnamnda gors av mannen bakom strippserien "Madam and Eve" och bestar faktiskt BARA av klotter. Vissa roliga inslag finns och 'parental advisory' logon verkar mest syfta pa att brost och kvinnliga underliv finns med i klottret. Lite onodigt kanske, men, de gillar herr Jesus valdigt mycket i det har landet.

BACK ISSUE bestar. precis som RICOs fanzine bara av klotter, det med.

Och okej, klotter kan vara intressant, men att lagga ut pengar pa fanzines som bara bestar av det? Ar det bara jag som tycker att det ar lite oklart?

MAMBA ar skapad av The Durban Cartoonproject och ser ut som en blandning mellan JUXTAPOZ och tidiga Galago och precis som kollektivnamnet antyder verkar de flesta komma fran cartoon-skolan.

Och det ska sagas att jag kanner mig lite lurad nar jag laser MAMBA, just for att framsidan skriker KONST! och innehallet...ar lite for "safe" . Forvantade mig lite mer vagade serier, och med vagade menar jag mer illustrativa och tekniskt starka serieberattare forst och framst.

Vissa har nagot:

- Nikhil Singh

- Brendan Hayes

- N.O Mazin

- Alastair Findlay
och

Wesley Van Eeden (som gjort framsidan)

Men pa nagon niva brister de allihop.

Fick tipset fran en av mina larare har pa Centre for Visual Art: Michelle att MAMBA kanske var nat for mig, efter att hon tittat pa min storyboardvagg (med ganska sexiga inslag, eller som hon sa "explicit content") och att tidningen skulle vara ganska provokativ. Men icket.

Dock finns en HISKELIGT ful serie som faktiskt innehaller sex i slutet av det har nummret.

Luke Molver heter skaparen, och serien heter "Billy and Evangeline - A Love Story".

Haha! Efter lite efterforsknigar pa google hittade jag faktiskt serien:

Jag har inte sett sa mycket, som sagt, av vad sydafrika har att erbjuda i serievag, men av det jag HAR sett verkar de halla sig pa en bekvam fanzineniva.

De vill nog inte strava hogre heller, sa lange serietecknarna kan forsorja sig som cartoontecknare sa kanske de nojer sig med att bara teckna serier "for skojs skull".

Men som sagt, underlaget jag har so far ar inte tillrackligt for att gora en rattvis 'analys',

men om nagra veckor ar det en serieutstallning i Durban som jag ska pa (arrangerat av The Durban Cartoonproject, om jag inte missminner mig) sa forhoppningsvis blir jag positivt overraskad.

Dock ska jag forsoka hitta ett ex av "Kruger Park". Verkar lovande.

Tills dess laser jag (iom det afrikanska temat) "American Virgin".

Inte dod. Bara nastan.

Tankte blogga om sydafrikanska serier idag. Men, sa glommer jag anteckningar och bilder hemma. Kuken. Men, om ett par dar kan ni se fram emot ett rykande farskt inlagg fran en svettig serietecknare i Sydafrika. Sadetsa. Kanske skulle skriva pa engelska? Att inte ha tillgang till a, a och o:n stor mig. Protester till engelskan, nagon?

Nördar i allmännhet & "kvinnliga serietecknare" i synnerhet

Om man tittar på de tjejer som valt serier som inriktning i min klass märker man vissa saker. Ingen av oss har t ex "ett vackert porlande skratt" (tror jag läste det i FRIDA nån gång, att det var så man skulle låta när man garvar...)

Våra diskussionsämnen sträcker sig från Turtles till Star Trek till Queen till Rolling Stones.
Vi tecknar serier i genrer som action, manga, cartoon, depp och Marvel. Men inte i helvete ser nån av oss ut som kvinnan på bilden. (vilket var det första resultatet av min google-bildsökning på "female geek")
Jag vet inte vad folk har för uppfattningar om oss serietecknartjejer, men... Snälla.

Jag läste i ett nummer av Galago (se på fan!) en intervju med...Henrik Bromander (inte helt säker...) där Åsa Grennwall ställer frågan "Hur känns det att vara manlig serietecknare?"
Just den meningen har liksom fastnat hos mig.
Men eftersom jag är oetablerad ( just nu, vänat ni bara, world domination is nigh) har jag aldrig haft nöjet att bli intervjuad och kanske, kanske få den mytomspunna frågan:
"Hur känns det att vara kvinning serietecknare?"


Å andra sidan, på Staffars Seriers blogg omnämns jag som en "kvinnlig Hoforselev". Vilket jag inte reagerade på först, men meningen gnagde i bakhuvudet. "Kvinnlig"? Som att det är nåt nytt att kvinnor skriver? Eller var det för att påpeka att Elin faktiskt är ett tjejnamn? Vad menas?
Tillslut frågade jag Staffan själv. Svaret blev: "Stämmer det inte? "
Och jo, *tittar ner*, brösten finns där. Men vad har det med mitt tecknande/bloggande att göra?

Så jag tog till ett av mina favoritredskap; Google. Sökte på "kvinnlig serietecknare" respektive "manlig serietecknare". Manlig serietecknare fick flest träffar (895 mot 685) men de enda träffarna som beskrev det faktiska fenomenet "manlig serietecknare" var bara två; en uppsats om serier i allmännhet och en notis om Daniel Clowes som "manlig amerikansk indie-serietecknare".

På den feminina sökningen var resultaten annorlunda, där uttrycket mer fungerade som en titel.
Borde inte fokus ligga på vad som definierar oss som serietecknare istället för hur vi är serietecknande kvinnor? Eller, har vi något sorts handikapp?




Nåja. En annan grej som orsakat vissa...frågeställningar hos mig är Loka Kanarps blogg.
Där hon, precis som jag, uttrycker sina känslor för seriefrämjandet.
Där hon, dessutom, jämställer forumet med en sekt:
http://lokakanarp.blogspot.com/2005/11/ska-alla-serier-frmjas-nej-sannerligen.html
Och det röner inga som helst protester från seriefrämjarnas sida på hennes blogg.
Medans jag får försvara min ståndpunkt och påpeka om och om igen att
"nej, Tintin är inte dåligt och nej, du är ingen gubbe".
Lustigt, inte sant? Vad beror detta på?

Nu blir det reklam!

Det senaste nummret av SIC är ute nu! Nämligen 5an.
Med framstående tecknare som *host* mig själv med bl a.
Temat för det här nummret är "Life" (därav det söta fostret på framsidan) fast, som alltid när det gäller SIC, är känslan lite mörkare...

Så vill ni läsa om postapokalyptiska barn, hämnddrivna döttrar, seriemördaren Albert Fish, romantiska gester gone wrong etc etc, är det här nummret för er.

SIC kommer att befinna sig på Small Press Expo,
så ta en titt vid deras bord och kolla in det fina fanzinet och
prata med de hängivna grabbarna i redaktionen.

Och tidigare nummer, tillsammans med 6an kommer att finnas där också. Som jag tidigare nämnt, kommer jag inte att infinna mig, vilket suger, men wtf. Har ju sol och afrikaner istället!

_________________________________________________________________________


Passar på att promota SIC#4 också, där jag faktiskt har med 2 serier (fast, den ena är bara en serieillustration till en låttext, men what the. En serie är en serie är en serie.)

Innehållet i nr 4 är till största delen resultatet av en skoluppgift vi hade förra året; flerplansserier.
OH. Det kanske ska nämnas att alla serier i SIC är på engelska.

SIC står f. ö för Surreal and Insane Comics och är ett projekt startat av Joakim Hanner, förra vintern.

Planerna är att SIC ska bli:

* Tidning
* Klädföretag
* Konstagentur
* Designföretag

And it's gonna be huge. Med sätet i Göteborg.
Skriv upp er om ni vill köpa ett nummer innan Small Press, hojta till, för hemsidan är ju...nere. (dock har jag fått höra att den kommer att vara igång innan SPX...) Men, grabbarna och jag är fett tajta, så finns intresse: tell me, and I'll let them know.

Ny Banner

Den är fin, inte sant? Kan inte sluta titta på den... Jag samarbetar för lite med min kille.
Det är ett som är säkert. Men. Här överst ser ni ett sådant resultat. Tack Mattias.
(vars Deviantart är länkad i rubriken, för de som är intresserade)

Och tack alla ni som gett mig så positiv respons!

Galagoveckan. The end of a trilogy.

Mats Jonsson. Mannen. Myten.
Redaktören för tidskriften som varit temat de senaste dagarna.

Två personer kom förbi min ateljé när jag ritade min...det får fan heta pastiche idag, för att jag stör mig inte så fasligt som man kan tro på Mats Jonsson. Vi är ju kindred spirits; norrlänningar båda två (har också varit rädd för rotvältornas mystik där i elljusspåret som liten) med en kärlek för populärkultur och serier. Dessutom är han supercharmig i verkligheten och jag måste säga att jag blev lite bög-kär i honom när han var här och redovisade.
Iallafall, personerna som tittade förbi ateljén tyckte att jag ritade för snyggt. Så då har jag tydligen misslyckats. Igen.

När Mats var och föreläste här, förklarade han att när han tecknar blir det inte bättre än såhär.
Det ska respekteras. MEN sen började jag tänka på det där.
Vilken person med konstnärliga ambitioner bara nöjer sig med det de gör? Vadfan är det för inställning? Jag strävar hela tiden efter att bli bättre. Mina klasskompisar gör också det.
Vad är det som pågår?!?

Så det kanske är en attitydsfråga till det egna arbetet som är roten till det fenomen som vi idag kallar Galago? (fast undantag finns ju; Loka Kanarp, Simon Gärdefors, Nina Hemmingson)
Jag betvivlar inte att serietecknarna har hjärtat på rätta stället och gillar det de gör.
Men ambitionsnivån...Please. Såhär ser det ut i mitt huvud att de resonerar:
"Självbiografiskt manus - check! Storyboard -check! En penna som fungerar - check! Då sätter jag mig och ritar lite... Oj! Linjen där...Ser armar ut så? Fan, mina fingrar ser ut som prinskorvar! Känsla av djup i den här rutan? Nej...Men..jag kan ju inte bättre...så det får duga. TILL PRESSARNA!"

Hur kan man bara nöja sig? Är inte strävan efter att utveckling det som gör oss till bättre serietecknare/berättare?

Sen diskuterade jag Mats Jonsson med min kille igår, och jag sa (i ett litet försvarstal) att han är ju faktiskt en jättebra historieberättare. Då sa min pojkvän att nej, det behöver han nödvändigtvis inte vara. Om Mats Jonsson skrev en hel bok, med bara text, så skulle man förmodligen bara tycka att det var mediokert. Att serien i sig blir en ursäkt för att berätta en mindre bra historia. De flesta kan teckna men få kan skriva. Har han rätt?
Fast det vet ju ju inte än, iofs, eftersom Mats aldrig gett ut en "vanlig" roman.
Maybe time will tell.

Slutligen.
Jag hade ju tänkt att "slakta" fler heliga kor här i bloggen, den här veckan.
Men om sanningen ska fram, dör en liten bit av mig varje gång jag sätter mig ner och ritar som mina offer. Det är kul att kunna sätta ihop serier och ha dem tuschade och klara på under loppet av en timme. Men det är bara kul så länge. Det är inte tillfredställande och att teckna självbiografiskt... är jag inte riktigt mogen för. Jag vill nog hålla mitt liv för mig själv en stund till. Det var kul så länge det varade. Kommer jag att skicka in något till Galago?
Förmodligen vill de inte ha mig, och jag känner inte att det är ett forum för mig.

Men det är förbannat synd att det ska vara på det här viset.
För som svensk serietecknare finns det just nu bara ett fåtal instanser man kan vända sig till om man vill få sina serier utgivna. Varav Galago är en av de största, där väldigt få passar in.

Galagoveckan. Part Deux.

Jag vet att jag hade lovat er Mats Jonsson.
Men p g a feber fick Coco Moodysson bli mitt nästa "offer".
Vad lärde jag mig denna gång?
Eftersom listor är behändigt gör jag en topp 5 på det.

1) Att teckna serier som Coco går asfort. Seriously.

2) Man har alltid något att teckna om, var det är bara att ta random ämne och sätta det i rutor. I sjävbiografisk form, naturligtvis. Och mitt liv är ju fruktansvärt intressant så det finns HUR MYCKET SOM HELST att mjölka ur det.

3) Man får använda förklarande pilar i serierna, eftersom man inte behöver uttrycka det i bild. Jag gillar pilar.

4) Man slipper ta hänsyn till anatomi eftersom det är en del av "stilen".

5) Man kan med all fördel rita könsorgan.
De är ju fula som de är, så varför inte fula till dem lite till?