Wednesday, December 13, 2006

Att teckna fult


När jag tog med SIC hem till familjen och visade upp vårt fina fanzin första gången, skrek mina föräldrar till i åsynen av vissa tecknares serier.

- Du ritade ju bättre än såhär när du var 10!?

Tjöt de förfärat, och jag försökte förklara för dem att det faktiskt är historien som är det viktigaste, inte nödvändigtvis hur det ser ut. Fast det förstod ju inte dom.

De har ju sett mina teckningar i över 20 år och vant sig vid en viss standard. Och det ska sägas, det har jag också.
Jag har blivit mindre kritisk med åren, men det finns saker som irriterar mig så gudförbannat.


1) Manga
Mitt tecknande fick nytt liv med mangan, när jag var runt 14.
Jag ritade manga i ungefär 4 år innan jag fattade.

"Vad ger det mig att rita som 1000-tals andra?"
Att utgå från en mall när man tecknar är så otroligt begränsande, och det finns inte mycket ny mark att hitta för en efter ett tag. Så jag la av. Började tecka som jag ville istället. Visst, bitar från mitt mangaförflutna finns kvar i mina bilder, det ser jag själv, men ändamålen främjar medlen. Det som funkar i en bild jag vill göra, gör jag. Oavsett vart inspirationen och kompositionen har sitt ursprung.


Och jag blir förbannad över den manga-trend som finns i sverige just nu. För tecknar man manga
FÅR MAN JOBB. Jag ville självmordsbomba Rabén&Sjögren när "Bert och kalla kriget" kom.
Illustrerad med manga. Illustratören gick på samma skola som jag går på nu, och det är ju schysst att han får jobb...

Men att ersätta en sån GRYM illustratör som Sonja Härdin med....manga? Det övergår mitt förstånd.

2) Galago
Jag älskade "Hey Princess" av Mats Jonsson . Men jag kräktes på sättet det var tecknat.
Samma sak med Åsa Grennwall. Jättebra historier (om ångesten inte blir för stor) men ...
Exemplen på kompetenta, bra, svenska historieberättare som ritar som ... mellanstadieelever är hur många som helst.

Sanningen verkar vara att om man tecknar fult så hamnar man genast med i DN kultur.
Det ger "cred" att teckna fult.
Nästan så att jag mår dåligt om jag jämför mig med andra svenska tecknare, oftast sedda i Galago.
Måste jag börja teckna slarvigt och naivistiskt för att få uppmärksamhet och igenkänning i min yrkesgrupp?

Bilden jag har med här ovan är en ruta från min serie-tutorial.
Texten som är med i samband med den lyder ungefär:

" ...det som är underbart med serier är att det är sidans helhetsintryck som är det viktiga.
Att varje serieruta inte behöver vara ett konstverk för att det ska bli en bra serie."

Och för mig är det sanning.
MEN det verkar som att flera svenska tecknare verkar tro att det gäller för HELA serier.
Och de hyllas för det.

There is something rotten in the comic state of Sweden.

4 comments:

Anonymous said...

Sooooo true!

Elin J said...

hehe, when I'm right. I'm right.

Anonymous said...

true dat, double-true!

laser said...

Haha! Jag har gått i samma klass som han som tecknat manga-bert. Höll på att smälla av när jag såg det. Det finns så enormt många så enormt mycket bättre tecknare (och jag vågar till och med hävda att jag är en av dem) och så får han jobb!
Han hoppade av utbildningen sen berättade han vid nåt till fäller för att det "går så bra för mig nu".
Skönt att jag inte är ensam om att tycka det.