PhonePhucker Illustrated

It shall all be revealed. Vad jag pysslar med for tillfallet. Typ nu.

Jo, det ar sa att jag och den eminenta PhonePhucker (lankad under "Lasvart") haller pa att gora en bok ihop. Dar hon skriver och jag illustrerar. Hur kommer det sig, kanske du undrar?

Jo, det hela borjade som sahar:

En vacker sommardag i Goteborgs skargard (Branno narmare bestamt) sitter jag pa msn nar en polare skickar en lank till mig, med budskapet : DU KOMMER ATT ALSKA DET!!!
Lanken var till PhonePhucker. Och precis som min polare forutspatt ar jag hooked efter forsta inlagget. Jag stracklaser hela bloggen och kan inte fa nog av PhPhs rappa repliker, roliga formuleringar och smaskiga detaljer om sina kunder.

Jag blev kompis med bloggen. Halsade pa den ett par ganger i veckan for att se om nya inlagg kommit (okej, besatt ar nog ett battre ord.) Annars roade jag mig med att lasa kommentarerna (som ni vet kan vara MINST lika givande som inlagget i sig)

En dag hade PhonePhucker postat ett inlagg med...SERIER! En Berglin-serie bl a.
Jag kunde inte halla mig langre. Sa jag kommenterade inlagget:
"alltså, jag måste ju erkänna att jag har fantiserat lite om att få illustrera något av dina blogginlägg... Hör av dig om intresse finns. "

Till min stora gladje fanns det! Sa vi mejlade lite, pratade om hur det skulle ga till osv osv.
Hade dock en del skolgrejer som tog upp mycket tid just da, sa vi hordes inte pa ett tag.
Inte forranns efter nyar, da ett nytt mejl fran PhonePhucker befann sig i min Inbox.

Hon berattade om att hon fatt erbjudande om att ge ut bloggen som en bok.
Och om jag mojligtvis var intresserad av att illustrera den? HECK YEAH! sa jag, snabbt som attan.
(snacka om dromprojekt!) samtidigt som jag dansade runt i pojkvannens hus.

Efter en arbetslunch i Hufvudstaden dar portfolio visades for forlagen ( Hydra och Ruin) och PhonePhucker sjalv, var vi igang!!
Och det ar det jag jobbar med i skrivande stund.
Bloken kommer ut i host men jag kommer att posta lite teasers innan dess...

I nasta inlagg kommer en intervju med PhonePhucker sjalv!

Any questions?

Konsten att jobba i 40 grader

Alltsa, jag ar ju som bekant i Sydafrika. Och grejen ar den att nar vi ansokte om att fa aka hit, framstallde de skolan som varsta teknologiska underverket och att animation var en asviktig del av undervisningen (underforstatt, de har datorer med hyfsad kapacitet)

Men, nar man val ar pa plats, far man veta att nej, det ar inte riktigt sa.
LJUSBORD t ex. Vi har dem, men de funkar inte riktigt. Kalles saknar t ex kontakt.
Och vi har blivit lovade skarvsladdar sa den ena kan fungera men det har icket hant an.

Det ar dessutom over 35 grader har. Varje dag. Och aircondition finns inte pa skolan.
Det finns flaktar pa valda stallen, men de hjalper foga.
(tank om jag svettas pa pappret sa att tuschet rinner ut och forstor mina orginal!?!Lyxproblem, kanske...)

Sen har vi scannerproblemet ( som ar den storsta anledningen till dagens blogginlagg, my place to blow off some steam...) Jo, the Art Deparment, Centre for Visual Art, narmare bestamt, dar jag haller till, HAR en scanner (A4) MEN den funkar inte. Kaputt. Och har varit sa en langre tid.
Och jag, den bortskamda svenskan, som ska skicka bilder till mitt forlag varje mandag, lackar naturligtvis ur.

De sager at mig att ga till the MediaLAN, dar finns det kanske en fungerande scannar.
Trallala, gar dit i stekande hetta med mina orginal i hogsta hugg for att finna att salen ar last.
Vander mig till en bibliotikare for att florta till mig en dorroppning, men icket.
Min larare maste boka salen (och den lararen leker hemmaman pa en svinfarm istallet for att behaga gora sitt jobb) sa jag pratar med fler larare och fragar de hur i helvete de kan ha en stooor konstavdelning utan en fungerande scanner?

"But this is FINE ART. We don't do scans."
(och som vanligt kan man hora antydan till att serier ar ett lagre staende konstmedium...)
"But you do animation. And online-portfolios might be good for your students" sager jag.


Men det haller de inte pa med. Nehepp.
Hur kan de gora sahar mot sina elever? Ordet 'frilansare' verkar vara helt frammande for dom.
VILL de att studenterna ska ga arbetslosa med massiva studielan resten av livet.
For konststudenter har det inte sa jakla enkelt att forsorja sig pa enbart sin konst. Det ar ett faktum. Och for de flesta slutar deras konststudier som en dyyyyr hobby.

Sen blev de helt paffa nar de forstod att det faktiskt rorde sig om JOBB for min del.
Och att det inte var nagot blahablaha-projekt.
Det loste sig tillslut iaf. Men gudarna ska veta att jag var bra forbannad under hela scanningsprocessen.

Som en extra krydda pa det "jobbiga" saknar de datorer med bildredigeringsprogram Internet.
Och med den stora ranrisken vill man inte flasha en 30 gigs iPod hursomhelst, om ni fattar?

M'Longo laser sydafrikanskt.

Antligen har jag fatt tag pa lite Sydafrikanska serier, inte sa manga men alltid nagot.
Fick tag pa en serietidning och 2 fanzines.

Jag borjar med fanzinen.

BACK ISSUE No. 2
"Yet another reason to wake up screaming"

av JASON

och

MY DOG ATE MY SKETCHBOOK

"Drawings, skteches and doodles"

av RICO

Den sistnamnda gors av mannen bakom strippserien "Madam and Eve" och bestar faktiskt BARA av klotter. Vissa roliga inslag finns och 'parental advisory' logon verkar mest syfta pa att brost och kvinnliga underliv finns med i klottret. Lite onodigt kanske, men, de gillar herr Jesus valdigt mycket i det har landet.

BACK ISSUE bestar. precis som RICOs fanzine bara av klotter, det med.

Och okej, klotter kan vara intressant, men att lagga ut pengar pa fanzines som bara bestar av det? Ar det bara jag som tycker att det ar lite oklart?

MAMBA ar skapad av The Durban Cartoonproject och ser ut som en blandning mellan JUXTAPOZ och tidiga Galago och precis som kollektivnamnet antyder verkar de flesta komma fran cartoon-skolan.

Och det ska sagas att jag kanner mig lite lurad nar jag laser MAMBA, just for att framsidan skriker KONST! och innehallet...ar lite for "safe" . Forvantade mig lite mer vagade serier, och med vagade menar jag mer illustrativa och tekniskt starka serieberattare forst och framst.

Vissa har nagot:

- Nikhil Singh

- Brendan Hayes

- N.O Mazin

- Alastair Findlay
och

Wesley Van Eeden (som gjort framsidan)

Men pa nagon niva brister de allihop.

Fick tipset fran en av mina larare har pa Centre for Visual Art: Michelle att MAMBA kanske var nat for mig, efter att hon tittat pa min storyboardvagg (med ganska sexiga inslag, eller som hon sa "explicit content") och att tidningen skulle vara ganska provokativ. Men icket.

Dock finns en HISKELIGT ful serie som faktiskt innehaller sex i slutet av det har nummret.

Luke Molver heter skaparen, och serien heter "Billy and Evangeline - A Love Story".

Haha! Efter lite efterforsknigar pa google hittade jag faktiskt serien:

Jag har inte sett sa mycket, som sagt, av vad sydafrika har att erbjuda i serievag, men av det jag HAR sett verkar de halla sig pa en bekvam fanzineniva.

De vill nog inte strava hogre heller, sa lange serietecknarna kan forsorja sig som cartoontecknare sa kanske de nojer sig med att bara teckna serier "for skojs skull".

Men som sagt, underlaget jag har so far ar inte tillrackligt for att gora en rattvis 'analys',

men om nagra veckor ar det en serieutstallning i Durban som jag ska pa (arrangerat av The Durban Cartoonproject, om jag inte missminner mig) sa forhoppningsvis blir jag positivt overraskad.

Dock ska jag forsoka hitta ett ex av "Kruger Park". Verkar lovande.

Tills dess laser jag (iom det afrikanska temat) "American Virgin".

Inte dod. Bara nastan.

Tankte blogga om sydafrikanska serier idag. Men, sa glommer jag anteckningar och bilder hemma. Kuken. Men, om ett par dar kan ni se fram emot ett rykande farskt inlagg fran en svettig serietecknare i Sydafrika. Sadetsa. Kanske skulle skriva pa engelska? Att inte ha tillgang till a, a och o:n stor mig. Protester till engelskan, nagon?

Nördar i allmännhet & "kvinnliga serietecknare" i synnerhet

Om man tittar på de tjejer som valt serier som inriktning i min klass märker man vissa saker. Ingen av oss har t ex "ett vackert porlande skratt" (tror jag läste det i FRIDA nån gång, att det var så man skulle låta när man garvar...)

Våra diskussionsämnen sträcker sig från Turtles till Star Trek till Queen till Rolling Stones.
Vi tecknar serier i genrer som action, manga, cartoon, depp och Marvel. Men inte i helvete ser nån av oss ut som kvinnan på bilden. (vilket var det första resultatet av min google-bildsökning på "female geek")
Jag vet inte vad folk har för uppfattningar om oss serietecknartjejer, men... Snälla.

Jag läste i ett nummer av Galago (se på fan!) en intervju med...Henrik Bromander (inte helt säker...) där Åsa Grennwall ställer frågan "Hur känns det att vara manlig serietecknare?"
Just den meningen har liksom fastnat hos mig.
Men eftersom jag är oetablerad ( just nu, vänat ni bara, world domination is nigh) har jag aldrig haft nöjet att bli intervjuad och kanske, kanske få den mytomspunna frågan:
"Hur känns det att vara kvinning serietecknare?"


Å andra sidan, på Staffars Seriers blogg omnämns jag som en "kvinnlig Hoforselev". Vilket jag inte reagerade på först, men meningen gnagde i bakhuvudet. "Kvinnlig"? Som att det är nåt nytt att kvinnor skriver? Eller var det för att påpeka att Elin faktiskt är ett tjejnamn? Vad menas?
Tillslut frågade jag Staffan själv. Svaret blev: "Stämmer det inte? "
Och jo, *tittar ner*, brösten finns där. Men vad har det med mitt tecknande/bloggande att göra?

Så jag tog till ett av mina favoritredskap; Google. Sökte på "kvinnlig serietecknare" respektive "manlig serietecknare". Manlig serietecknare fick flest träffar (895 mot 685) men de enda träffarna som beskrev det faktiska fenomenet "manlig serietecknare" var bara två; en uppsats om serier i allmännhet och en notis om Daniel Clowes som "manlig amerikansk indie-serietecknare".

På den feminina sökningen var resultaten annorlunda, där uttrycket mer fungerade som en titel.
Borde inte fokus ligga på vad som definierar oss som serietecknare istället för hur vi är serietecknande kvinnor? Eller, har vi något sorts handikapp?




Nåja. En annan grej som orsakat vissa...frågeställningar hos mig är Loka Kanarps blogg.
Där hon, precis som jag, uttrycker sina känslor för seriefrämjandet.
Där hon, dessutom, jämställer forumet med en sekt:
http://lokakanarp.blogspot.com/2005/11/ska-alla-serier-frmjas-nej-sannerligen.html
Och det röner inga som helst protester från seriefrämjarnas sida på hennes blogg.
Medans jag får försvara min ståndpunkt och påpeka om och om igen att
"nej, Tintin är inte dåligt och nej, du är ingen gubbe".
Lustigt, inte sant? Vad beror detta på?

Nu blir det reklam!

Det senaste nummret av SIC är ute nu! Nämligen 5an.
Med framstående tecknare som *host* mig själv med bl a.
Temat för det här nummret är "Life" (därav det söta fostret på framsidan) fast, som alltid när det gäller SIC, är känslan lite mörkare...

Så vill ni läsa om postapokalyptiska barn, hämnddrivna döttrar, seriemördaren Albert Fish, romantiska gester gone wrong etc etc, är det här nummret för er.

SIC kommer att befinna sig på Small Press Expo,
så ta en titt vid deras bord och kolla in det fina fanzinet och
prata med de hängivna grabbarna i redaktionen.

Och tidigare nummer, tillsammans med 6an kommer att finnas där också. Som jag tidigare nämnt, kommer jag inte att infinna mig, vilket suger, men wtf. Har ju sol och afrikaner istället!

_________________________________________________________________________


Passar på att promota SIC#4 också, där jag faktiskt har med 2 serier (fast, den ena är bara en serieillustration till en låttext, men what the. En serie är en serie är en serie.)

Innehållet i nr 4 är till största delen resultatet av en skoluppgift vi hade förra året; flerplansserier.
OH. Det kanske ska nämnas att alla serier i SIC är på engelska.

SIC står f. ö för Surreal and Insane Comics och är ett projekt startat av Joakim Hanner, förra vintern.

Planerna är att SIC ska bli:

* Tidning
* Klädföretag
* Konstagentur
* Designföretag

And it's gonna be huge. Med sätet i Göteborg.
Skriv upp er om ni vill köpa ett nummer innan Small Press, hojta till, för hemsidan är ju...nere. (dock har jag fått höra att den kommer att vara igång innan SPX...) Men, grabbarna och jag är fett tajta, så finns intresse: tell me, and I'll let them know.

Ny Banner

Den är fin, inte sant? Kan inte sluta titta på den... Jag samarbetar för lite med min kille.
Det är ett som är säkert. Men. Här överst ser ni ett sådant resultat. Tack Mattias.
(vars Deviantart är länkad i rubriken, för de som är intresserade)

Och tack alla ni som gett mig så positiv respons!

Galagoveckan. The end of a trilogy.

Mats Jonsson. Mannen. Myten.
Redaktören för tidskriften som varit temat de senaste dagarna.

Två personer kom förbi min ateljé när jag ritade min...det får fan heta pastiche idag, för att jag stör mig inte så fasligt som man kan tro på Mats Jonsson. Vi är ju kindred spirits; norrlänningar båda två (har också varit rädd för rotvältornas mystik där i elljusspåret som liten) med en kärlek för populärkultur och serier. Dessutom är han supercharmig i verkligheten och jag måste säga att jag blev lite bög-kär i honom när han var här och redovisade.
Iallafall, personerna som tittade förbi ateljén tyckte att jag ritade för snyggt. Så då har jag tydligen misslyckats. Igen.

När Mats var och föreläste här, förklarade han att när han tecknar blir det inte bättre än såhär.
Det ska respekteras. MEN sen började jag tänka på det där.
Vilken person med konstnärliga ambitioner bara nöjer sig med det de gör? Vadfan är det för inställning? Jag strävar hela tiden efter att bli bättre. Mina klasskompisar gör också det.
Vad är det som pågår?!?

Så det kanske är en attitydsfråga till det egna arbetet som är roten till det fenomen som vi idag kallar Galago? (fast undantag finns ju; Loka Kanarp, Simon Gärdefors, Nina Hemmingson)
Jag betvivlar inte att serietecknarna har hjärtat på rätta stället och gillar det de gör.
Men ambitionsnivån...Please. Såhär ser det ut i mitt huvud att de resonerar:
"Självbiografiskt manus - check! Storyboard -check! En penna som fungerar - check! Då sätter jag mig och ritar lite... Oj! Linjen där...Ser armar ut så? Fan, mina fingrar ser ut som prinskorvar! Känsla av djup i den här rutan? Nej...Men..jag kan ju inte bättre...så det får duga. TILL PRESSARNA!"

Hur kan man bara nöja sig? Är inte strävan efter att utveckling det som gör oss till bättre serietecknare/berättare?

Sen diskuterade jag Mats Jonsson med min kille igår, och jag sa (i ett litet försvarstal) att han är ju faktiskt en jättebra historieberättare. Då sa min pojkvän att nej, det behöver han nödvändigtvis inte vara. Om Mats Jonsson skrev en hel bok, med bara text, så skulle man förmodligen bara tycka att det var mediokert. Att serien i sig blir en ursäkt för att berätta en mindre bra historia. De flesta kan teckna men få kan skriva. Har han rätt?
Fast det vet ju ju inte än, iofs, eftersom Mats aldrig gett ut en "vanlig" roman.
Maybe time will tell.

Slutligen.
Jag hade ju tänkt att "slakta" fler heliga kor här i bloggen, den här veckan.
Men om sanningen ska fram, dör en liten bit av mig varje gång jag sätter mig ner och ritar som mina offer. Det är kul att kunna sätta ihop serier och ha dem tuschade och klara på under loppet av en timme. Men det är bara kul så länge. Det är inte tillfredställande och att teckna självbiografiskt... är jag inte riktigt mogen för. Jag vill nog hålla mitt liv för mig själv en stund till. Det var kul så länge det varade. Kommer jag att skicka in något till Galago?
Förmodligen vill de inte ha mig, och jag känner inte att det är ett forum för mig.

Men det är förbannat synd att det ska vara på det här viset.
För som svensk serietecknare finns det just nu bara ett fåtal instanser man kan vända sig till om man vill få sina serier utgivna. Varav Galago är en av de största, där väldigt få passar in.

Galagoveckan. Part Deux.

Jag vet att jag hade lovat er Mats Jonsson.
Men p g a feber fick Coco Moodysson bli mitt nästa "offer".
Vad lärde jag mig denna gång?
Eftersom listor är behändigt gör jag en topp 5 på det.

1) Att teckna serier som Coco går asfort. Seriously.

2) Man har alltid något att teckna om, var det är bara att ta random ämne och sätta det i rutor. I sjävbiografisk form, naturligtvis. Och mitt liv är ju fruktansvärt intressant så det finns HUR MYCKET SOM HELST att mjölka ur det.

3) Man får använda förklarande pilar i serierna, eftersom man inte behöver uttrycka det i bild. Jag gillar pilar.

4) Man slipper ta hänsyn till anatomi eftersom det är en del av "stilen".

5) Man kan med all fördel rita könsorgan.
De är ju fula som de är, så varför inte fula till dem lite till?

Galagoveckan. Part One.

Igårnatt satt jag och bläddrade igenom ett nummer av Galago. De serietecknare som fanns med i just det nummret var bla: Gunnar Lundkvist, Simon Gärdefors, Coco Moodyson, Mats Jonsson och Nina Hemmingson.

Och jag vet att detta kommer förmodligen att generera en massa gnäll, men jag förstår inte.
Jag förstår inte vilket syfte Galago har. Serierna som medverkar i Galago verkar ha som främsta syfte (eftersom hela världen kretsar kring mig) att få mig att känna mig dum i huvudet och snuvad på konfekten.

Ska det vara konstnärligt? Ska det vara ett forum för den svenska ångesten? Är det här roligt? Tycker andra att det är roligt? Ska jag börja gråta? Ska jag bli eftertänksam?

HUR SKA JAG REAGERA NÄR JAG LÄSER SKITEN!?!
Nej, jag är inte sociopat. Jag vill bara kunna förstå.

Så, då kom jag på, att istället för att gnälla i gammal vanlig anda, så ska jag testa att göra liknande serier som de jag inte förstår. För Learn by doing har alltid funkat som pedagogisk utväg för min del. Så, fram med skissblocket, peppa igång mina skrafferingsskills... Och sätta igång. För Gunnar Lundkvist, skrafferingsonanins mästare, var först ut.

Hur det gick? Ja, det fysiska resultatet ser ni här ovan. Men blev jag något klokare av det?
Nej. Det blev jag inte. TROTS att jag är norrlänning och borde ha det superöverskattade "norrlänska vemodet" så långt upp i benmärgen att det sprutar ur öronen på mig.

Så, kära läsare, förklara det jag inte förstår. Vad får ni andra för utbyte av såna här serier?
Jag kräver inte att alla serier ska vara roliga, även om jag har svårt för saker/människor/fenomen som saknar punch-lines. Jag vill ha ett utbyte med tecknaren när jag läser serier.

Jag förstår att herr Lundkvist måste ha ett syfte med det här, men isånafall gör han det på en intelligensnivå som överstiger min för... jag fattar helt enkelt inte.
Är jag dum? Är jag ensam i min dumhet?
Snälla Bullen. Hjälp mig.

Imorrn (eller inatt snarare) tar jag itu med Mats Jonsson.

plug-in baby

Malmö VS Hofors och konflikten som inte finns.

Det var tänkt att explosionen skulle vara mellan de olika serietecknarskolornas logos. MEN så gick jag in på min egen skolas hemsida för att sno logon. Och logon var inte ens en logo, och är det en logo är det nog den fulaste jag sett på länge. Så Malmö, förlåt. Det är inte menat som en skymf.
Åter till ämnet nu. Jag vet inte mycket om skolan i Malmö, när jag insåg att det fanns skolor för serietecknare hade jag väl Malmö som back-up, men jag har aldrig sökt dit eller ens besökt skolan.

Varför det blev så vet jag knappt själv. Kanske var det läget, att Malmö är stort (och jag är lite rädd för storstäder samt skåningar) dessutom kändes Hofors...lite mer indie. Lite som ett band som är i sin garagefas, istället för ... Okej, vi säger såhär:

Malmö är the Strokes. Hofors är Arctic Monkeys. (utan hela myspace-hypen...)

Hursomhelst. Hofors har alltid varit under-dogen i seriesverige. Konflikter i ledningen, det totalisolerade läget, inte samma möjligheter till att ha lika många fantastiska gästföreläsare som Malmö har. Missförstå mig rätt, jag älskar Hofors. Eller att gå på serietecknarskolan i Hofors.
jag har utvecklats sinnessjukt mycket här, fått vänner för livet och ett nytt kall.

Fast, det finns mycket negativt också. Jag har uppfattningen att i Malmö är ledorden verkligen
"Du är din egen lyckas smed". Att man måste kämpa för att kunna få jobba på någon nivå med det här. Det är inte lika uppenbart i undervisningen här. Visst, det kommer folk och förklarar hur man driver ett företag (typ en gång per år) och det kanske förklarar varför andelen namn man känner igen från Malmö är minst 3 gånger så stor som andelen "lyckade" från Hofors.

Men det är klart, den svenska avundsjukan gör ju att man ibland (som varje gång man öppnar Bild & Bubbla, t ex, och ser ett antal annonser från Malmö och inte en enda från Hofors..) blir förbannad. För från vad jag har hört iallafall, är serietecknarskolan Högskolan i Gävles stora kassako. Vilket inte märks överhuvudtaget. Varken på skolans fysiska miljö (lokalerna är rätt duktigt nergångna) eller på hur pengar fördelas.

T ex får inte ettorna pengar att trycka upp fanzin till SPX07. Hallå? Vi har läge att visa upp oss ordentligt en gång per år. Detta under SPX. Och...att de stackars ettorna inte får samma möjligheter till att göra det är helt snedpippat. Vad tänker ledningen med?
MER PENGAR TILL FANZIN, GODAMMIT! Hur svårt ska det vara?
Malmö har ju fattat vikten av snygga trycksaker, inga tvivel om den saken.

Nåväl, har jag fått gnälla lite idag också. Men, iallafall. Det finns ingen konflikt serieskolorna emellan.
Det är klart, vi är ju rivaler som slåss om spelrum på den lilla marknad för serier som finns i Sverige.
Men de elever jag snackat med som går i Malmö var astrevliga.
Faktum är, att man borde skaffa typ good will-ambassadörer från de olika skolorna och få dom att göra serier ihop. Skulle vara spännande och förmodligen förbannat givande.
Och jag kommer att missa SPX i år. Men vad är väl en bal på slottet?

Jag tycker inte du är tillräckligt seriös. Man ska vara seriös.

För er som läst min blogg ett tag framgår det kanske att jag inte är den allvarligaste männskan i världen. Jag är rätt care-free och tycker att det mesta i livet faktiskt är helt okej.

Ställer inte så stora krav på min omgivning; så länge jag får i mig kaffe, snus och mat varje dag är halva lyckan gjord. Om jag dessutom inte ha tecknarkramp den dagen och jag får umgås med människor jag tycker om... är jag fan happy.

Men, jag har även en mörk sida:
Jag tycker nämligen om att störa mig på saker.
Letar i princip efter saker att hata för tillfället.
Eller som Yvette skrev i sin blogg om hur det är att bo med mig:

"Elin och jag är som ett gammalt gift par. Känns bra, vi lagar mat åt varandra, sover ihop (hon på höger sida och jag på vänster) ser på TV ihop. Det är fantastiskt! Och det bästa är att vi båda hatar folk och kan berätta för varandra vem vi hatar just idag."

Och bloggen är ett uttryck för det. För mina olika störningsmoment. Och jag har stört mig mycket på sistone. På Emma Sundh. Seriefrämjandet.
Det senaste tillskottet i "störningsfacket" är de kommentarer jag fått ang mitt förra inlägg.

Att bli smälld på fingrarna för att jag uttryckt mig lite klumpigt ang SeF, må vara en sak. Men att föra (som det verkar) ändlösa samtal om hur gamla folket som hänger på forumet är...är inte direkt prioritet 1 för mig. Så för att klargöra:

1) Klart det inte bara är gubbar som hänger på forumet.
2) Jag har abslout inget emot varken Tintin eller Carl Barks.

Vänner nu?

Så, vad ska jag hata mer i det här inlägget?
Tänkte skriva ett inlägg om Hofors V/S Malmö i och för sig... Men det får bli en annan gång.
För nu ska jag dricka vin.

Dagens bild: Telefonklotter.

Hall of shame.

Snubblade in på Seriefrämjandets forum, och hittade det här:
<-------

Jag har ju uttryckt mina känslor för Seriefrämjandet förr här i bloggen;

"Har inte bögat vid datorn på jättelänge, och jag har ibland benägenheten att ge mig in på Seriefrämjandets forum.Jag är inte medlem på seriefrämjandet (är på något sätt övertygad om att en liten bit av mig skulle dö om jag gjorde det.)

Varför?Jo, för att såhär ligger det till: Seriefrämjandets forum är den största klubben för inbördes beundran jag NÅGONSIN sett.Hela forumet verkar består av 90% äldre besserwissrar som älskar att diskutera Tintin och Carl Barks.
De resterande 10% är antingen aspirerande yngre serietecknare som vill få in en fot i branschen eller ambitiösa serieälskare i största allmännhet."

Har jag ändrat åsikt? Nej, det har jag inte. Men gratisreklam tackar jag för!
Stef ska också ha tack för att hon tipsat om mig, men henne känner jag ju;)

Sen är ju frågan vad "roliga åsikter" betyder. Jag brukar säga att nynazister har "roliga åsikter" men, jag menar ju inte att jag får skrattanfall när de framför dem, precis.

I övrigt är det rätt mycket som händer just nu, sitter och jobbar med vårens projekt, kanske har något att visa upp av det de kommande dagarna. Inte haft tid att blogga om något specifikt serieämne, för det är så mycket att tänkas på just nu. Både jobbmässigt och privat.

Den största frågan just idag ( som är totalt serieorelaterad ) är:
Varför ställer varken Lambiel eller Pluschenko upp i Konståknings EM?

Min största kritiker.

"Elin Johnssons >>Angel Interceptor<< är ett av de mer intressanta undantagen. Huruvida det skulle kunna utvecklas till något utöver det klassiska konceptetfrån japanska pojkserier - attraktiv kvinnlig övernaturlig varelse dyker plötsligt upp hemma hos en nördig kille - får vi dock inte veta, eftersom denna serie inte fortsätter i följande nummer. I SIC nr 2/ Rekyl 12 återkommer Elin Jonsson istället med >>AGF<< ..."

<---- Sida...öhm...3 från just Angel Interceptor.

Saxat från recensionen av våra alster från SPX förra året. Recensionen i sig, var ganska intetsägande, mycket att gå igenom på få tecken.
Några av mina vänner blev dock höjda till skyarna, vilket de verkligen förtjänar.

Att de sen beskriver första nummret av SIC som "våldsproblematik i pubertal tappning" är faktiskt lite underhållande. Men om sanningen ska fram tog folk faktiskt lite illa upp. Vilket ledde mig till att fundera på hela fenomenet konsten VS kritik.

Att de begreppen går så hand i hand med varandra är egentligen ett helt vrickat koncept.
För om man tänker efter, att människor vars största passion är att utrycka sina känslor och lämna dem till kommande generationer också ska vara dem som sedan får sina känslor bedömda, analyserade och betygsatta, borde ju inte gå ihop.

"Den känslige konstnären" är ju en föreställning de flesta människor har om personer i min yrkesgrupp (inte bara, musiker och författare faller ju också under den kategorin) men i mitt fall stämmer det inte, dock vet jag att det finns folk i min närhet som bryr sig OTROLIGT MYCKET om hur de uppfattas. En polare slängde t ex sitt ex av B&B för att recensionen inte levde upp till hans förväntningar. En annan ville inte höra överhuvudtaget.

Fick frågan om jag inte skämdes för att jag sågade Emma Sundhs serier så hårt här på bloggen.
Och nej, det gör jag verkligen inte. Ger man sig in i det här får man tåla sånt.
Jag kritiserade henne inte som person, utan bara hennes kompetens som tecknare.

När jag publicerades första gången gick jag och väntade aslänge på hatbrev som aldrig kom.
Såg nästan fram emot dom. Fick 2 fanmails istället. Bummer.
Sanningen är ju den att kritik ofta får en till att prestera bättre. Vilja göra mer, bättre. Jobba hårdare. Vi kritiserar varandra konstant här på skolan, men vi är å andra sidan polare i slutet av dagen. Att någon utifrån ska lägga sig i vårt anletes svett kan ibland kännas lite konstigt.
Fast man blir ju hemmablind. Ser inte detaljer som andra lägger märke till när man suttit i över 10 timmar vid ljusbordet.

Min egen reaktion till mina egna grejer brukar följa den här kurvan:
"Jag är så jävla begåvad!" till "Nog duger det.." till "Jag hatar migsjälv!!!Det här är fult fult fult OCH OINTRESSANT! GAHHHHHH!"
Hanner var nära på att vilja skjuta mig en gång, när jag på dagen för deadline till SIC sa till honom att min serie inte var tillräckligt bra att has med. Jag ville inte att någon skulle se den alls.
Trots att min lärare sett den, jämfört den med "Mystiska Femman" och nästan blivit tårögd av lycka.
Men med lite övertalning från herr redaktör, så gick jag med på att ha med den ändå.
OCh idag kan jag titta på den utan att vilja ritualbränna orginalen.

Så kritisera mig gärna, för att i slutet av dagen... är INGEN hårdare mot mig än mig.

( som en parentes kan jag berätta att anledningen till att "A.I" inte fick en fortsättning var att jag tröttnade, helt enkelt. Hittade inte en vettig anledning till att fortsätta på serien eftersom den skulle bli förutsägbar och...dötrist. Ni fick ,however,ett litet smakprov. Nöj er med det:P)

Kevin Smith <3 Serier

När jag inte kunde sova igår började jag tänka på Kevin Smith. För er som inte gillar film kan jag berätta att han är mannen bakom filmer som Dogma, Clerks, Mallrats och Chasing Amy.

Det var just den sistnämnda som jag tänkte mest på.
Började klura på hur många filmer/serier det finns där en av de kvinnliga huvudpersonerna är serietecknare?
Chasing Amy var given, sen kom jag på att bruden som får killen i slutet i 100 Girls också tecknade serier och från tv har vi Peyton i One Tree Hill.

Sen tog det stopp. Iofs är serietcknare kanske inte det vanligaste yrket i världen, men jag tyckte ändå att det var intressant. För jag kunde bara komma på lika många killar (om man bortser från det där Simpsons-avsnittet där Bart gör serien "Angry Dad"...) Nämligen Holden och Banky (Chasing Amy) och Seth i O.C. Påpeka gärna om jag missat något.

Nu blev det lite off-topic här, huvudpersonen för dagen är ju trots allt...Kevin Smith.
Iallafall, så är serier något väldigt central när det kommer till honom som både privatperson och manusförfattare. I den första avdelningen kan jag säga att han skrivit avsnitt till Daredevil och förord till Preacher, bland annat.

I den senare är det bara att sätta på någon av hans filmer, där någon av karaktärerna ofta har en FET seriesamling. Stan Lee gjorde en guestappearence i Mallrats och referenser gör ständigt till olika serier och I Chasing Amy är, som sagt, de tre huvudpersonerna just - serietecknare. Dessutom har han givit ut ett par nummer av den serie som handlar om hans ständigt närvarande karaktärer Jay and Silent Bob, eller som deras seriealias kallas: Bluntman and Chronic (ses avbildade här ovan).

SEN började jag tänka hur serietecknare framställs i film/på tv.
Om man tar de kvinnliga karaktärerna som jag kom att tänka på, så verkar en stark sexualitet vara väldigt grundläggande för deras personligheter.

Å andra sidan verkar sexualitet komma i andra hand när det gäller de manliga serietecknarnas porträtt. De framställs som lite klumpiga, utan know-how och med helt andra prioriteringar.
Kanske är det bara jag som uppfattar det så...Jag vet inte. Men det tåls att tänka på eller hur?
Jag själv hade fördomen, som sedan bekräftades, när jag började på Serietecknarskolan.
Nämligen; estetiskt lagda personer gillar att knulla.( insåg just hur dumt det där lät. Som att ingen annan gillar sex. Det är ju fel. Vi visar det nog bara lite mer än medelsvensson, menar jag...)

Kommer bort från mitt huvudämne hela tiden, drömmar är inte särskilt strukturerade...Men, kontentan är ändå, Kevin Smith uppmärksammar min yrkesgrupp.
Det ska han ha cred för.Så titta på hans bästa filmer:

Chasing Amy
Mallrats
Dogma
Clerks
(som även finns som animerad serie, Clerks : The Cartoon. Finns att titta på här:
http://www.alluc.org/alluc/cartoons.html?action=getviewcategory&category_uid=317 )

Och njut av de ständiga seriereferenser som ges. I'm a geek...Are you?

När får man kalla sig serietecknare?

"Serieskapare är den som skapat en tecknad serie. Han/hon kan vara serietecknare, serieförfattare, eller båda. I Sverige är det vanligt att en serieskapare både tecknar och skriver sina serier, men det finns åtskilliga undantag."
Källa: Wikipedia

Och det är väl de åtskilliga undantagen jag vill fokusera på.
I tidigare inlägg skriver jag om mitt nuvarande störningsobjekt Emma Sundh.
Var inne på hennes blogg (igen) och hittade ett inlägg där hon ställer sig samma fråga, dvs min rubrik för dagen.

Jag är inte särskilt etablerad själv, mindre än vad Emma Sundh är, hon är ju trots allt med regelbundet i VR. Och jag vet, det är så jävla lätt att vara kaxig och fördömande när man gömmer sig bakom en dataskärm. Men kom igen.
Man behöver inte mer än ögon för att se hur dåliga hennes serier är.

Jag skulle säga att för att kunna kalla sig själv serietecknare måste man lägga ner mer än 10 minuter på varje serie. Jag har sett slarviga storyboards som är mer vältecknade än vad Emmas serier är.
Och hur jobba bakgrunder än må vara att få till ibland, så är de ack så nödvändiga.
Jag skulle säga att hon skulle tjäna mer på att bara skriva sina skämt som repliker, tagna ur sitt sammanhang och de skulle verka roligare. För hennes karaktärer ser man knappt skillnad på.
Det roligaste var ändå att någon i en kommentar till hennes inlägg faktiskt jämfört henne med Nina Hemmingson. [insert evil laughter here]

Därför listar jag
5 Scenarion En Serietecknare BÖR Vara Väldigt Bekant Med.

1) Att man inte ätit på över 12 timmar för att man varit så inne i den serie man tecknar.

2) När man sover brevid sitt anteckningsblock med pennan redo för att åtminstone ha möjligheten att skriva/teckna ner de perfekta bildlösningar till sina serier som av någon anledning alltid kommer till en i sömnen.

3) Fått höra någon form av Kalle Anka-parallell (funkar även med Rocky eller Nemi) när man berättar vad man sysslar med.

4) Fått höra " bara du inte ritar en serie av det här! " av någon människa som innerst inne verkligen VILL att man gör det.

5) Vet vad termen "line of interest" betyder och är ständigt lite rädd att man bryter mot den.

SIDENOTE:
Det går att kommentera inläggen nu. Trög-Elin har ändrat så alla kan kommentera numer.

Veckorevyns Serie = Nepotismmissbruk

Det visar sig att när jag väl börjat posta, så kan jag inte sluta. Fjärde inlägget idag...
Iallafall, innan migränen på nyårsafton slog till som värst satt jag på Åsas toalett och sket.
Som tidsfördriv hade jag ett nummer av Veckorevyn.
"Intressant" tänkte jag, eftersom jag inte läst den sen Ebba "kan allt, vet allt, gillar kläder så inni helvetet" Von Sydow blev chefsredaktör.

En av de första sakerna mitt öga skådar är - en serie!!!
Eller, såg inte först att det var det riktigt... Det visar sig att Veckorevyns webredaktör även får för sig att rita serier ibland. Snällt av Ebba, visserligen, att låta henne få uttryck för sin kreativitet på andra sätt, men är serierna bra? Heeeeell no.
Här till vänster ser ni hur serien ser ut. Efter ett besök till Emma Sundhs (som skaparen heter) blogg (länkad ovan) så verkar de flesta vara:
* Tvåstripp
* Väldigt dåligt tecknade
* Meningslösa

Jag menar... VA!?
Jag har nämnt det tidigare och jag säger det igen.
Min toleransnivå för usla tecknare är något begränsad. DESSUTOM vet jag att begåvade vänner skickat in serier till VR av betydligt högre kvalité (vad kan jag säga, jag gillar mina polare...) och blivit nekade. Går inte ihop.

Jag menar, gillar du serier som uttryck - jättebra. Ritar du serier? Gött!
Snor du betydligt mer begåvade tecknares jobb genom de kontakter du har?
Inte lika gött.

Kom igen, Ebba. Ge oss kämpande, kontaktlösa, hungriga och betydligt mer begåvande en chans också. Du blir inte besviken, vi lovar.

Ologik.

Saving the world in the name of...Prada?